Elektrisk Regn - "Naboen er nynazist"

Förra sommaren, alltså 2009, spenderade jag två veckor i Norge, en vistelse som avslutades med ett par dagar i landets huvudstad. Där knallade jag vid ett tillfälle in i en bokhandel, och kom ut genom dörren en stund senare med en påse innehållandes ett norskt rock/poplexikon, något som kanske kan tyckas vara en underlig sak att köpa, men inte för mig. Sådana böcker är oftast ett ypperligt sätt att hitta nya musikbekantskaper på, och eftersom jag är en kille som fortfarande tycker att det är trevligare att sitta att bläddra i en bok av papper än att klicka mig runt på en hemsida, så var jag helnöjd med köpet. Samma kväll satt jag helt sonika och tittade i boken på hotellrummet, och råkade läsa om ett band som hette Elektrisk Regn, en grupp som betecknades som "nyveiv", alltså den norska versionen av new wave, något som omedelbart gjorde mig intresserad! Efter ett kort besök på Spotify beslöt jag mig för att försöka hitta någon skiva med bandet, och dagen därpå fick jag tag på debutskivan, "Steinbyen" på CD.

Elektrisk Regn bildades 1978 i Bergen på den norska västkusten, av sångaren och textförfattaren Dennis Reksten, en man som är något av en legend i hemstaden, där han är känd som musiker, konsertarrangör, manager, ljudtekniker... tja, allt som har med den lokala musikscenen att göra. Elektrisk Regn, eller El-Regn som de brukade kallas, gjorde sig snabbt ett namn i Bergen med omnejd för sina finfina texter på norska (och de sjöngs dessutom på den säregna Bergen-dialekten), och 1982 kom den nyss nämnda debuten, som inte sålde så värst mycket, men som drog igång en våg av nya band i staden, och skivan har haft ett enormt inflytande på den norska popmusiken. Innan skivan blev utgiven på CD för första gången 1994 var det en av de mest eftersökta skivor i Norge.

I texterna behandlade Reksten alla möjliga ämnen, allt från fel i samhället och droger till nynazism (som ju även det är ett fel i samhället), som är ämnet i låten som jag har valt ut här, tillika bandets mest kända låt i hemlandet: "Naboen er nynazist" (för er som verkligen inte kan norska, så blir det "Grannen är nynazist" på svenska). Här sjunger Dennis om en granne som tycker att allt ska gå i takt, har köpt maskingevär och kallar sig på Hämnaren, men däremot saknar hjärna... kort sagt en nynazist. Och allt detta till ett väldigt new wave-igt komp! Hur kan man inte gilla det här?

Låten avslutas med ungefär en minut från ett av Hitlers många brandtal, något som i vanliga fall hade känts oerhört obehagligt, men efter att ha hört Rekstens text så vet man ju i alla fall att han inte sympatiserar med den gamle token. Så det är helt okej, även om jag brukar välja att hoppa förbi det.

Elektrisk Regn finns för övrigt fortfarande lite då och då, även om Reksten är den enda kvarvarande medlemmen. Senaste skivan, "Stein igjen", kom 2002.

Elektrisk Regn - "Naboen er nynazist"

Secret Service - "Flash in the night"

Det här med att bilda hemliga band är ju oftast dömt att misslyckas redan från början, men samtidigt är det i de flesta fall mest ett PR-trick från skivbolagets/bandets sida, för att skapa någon form av mystik runt deras nysignade artist. Förr eller senare kommer det alltid till den punkten då något läcker ut som medlemmarnas identiteter, och då är det kört. Det enda exempel som jag känner till på en lyckad sådan hemlighet är amerikanska Slipknot, som ju länge och väl lyckades hålla sina identiteter hemliga, innan internet kom och förstörde allt. Imponerande, med tanke på att de är sjukt stora. För svenska Secret Service gick det inte lika bra.

När bandet Ola & The Janglers lade av i slutet av 60-talet, fortsatte ledaren Ola Håkansson inom musikbranschen genom att arbeta på skivbolaget Sonet, och 1979 tävlade han i melodifestivalen tillsammans med bandet Ola+3 och låten "Det känns som jag vandrar fram". Det gick inte fullt så bra som de hade hoppats, men samarbetet med det bandet gav blodad tand, och samma år bytte de namn till Secret Service, och gav ut singeln "Oh Susie" som ett hemligt projekt, därav namnet. Singeln blev, som bekant, en stor hit, inte bara i Sverige, och det där med att hålla bandet hemligt gick åt skogen. Ett album med samma namn som singeln spelades in, och vips så hade Sverige ett nytt favoritband.

1982 släppte man sitt tredje album, "Cutting corners", en lite mer synthpoppig skiva än de två tidigare, och den stora stjärnan var singeln "Flash in the night", som blev en stor hit i flera europeiska länder. Det är inte svårt att förstå varför. Vad vi serveras är ett underbart stycke synthpop i moll, med en fin slinga som spelas på något som förmodligen ska låta som en theremin (även om det säkert är en synth), och inte minst: en barnkör mot slutet av låten! Sedan kan man ju skratta lite åt Olas minst sagt bedrövliga engelska uttal, men det är ju egentligen en petitess.

Nuförtiden är låten förmodligen mest känd från badhusscenen i den fantastiska filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists lika fantastiska bok "Låt den rätte komma in". Om du inte sett den, kan du se scenen i fråga här.

Secret Service - "Flash in the night"

The Bats - "Made up in blue"

Nya Zeeland är väl kanske inte känt som något stort exportland av popmusik, men trots det har det kommit en del uppmärksammade band från öriket genom åren, kanske främst Split Enz, med ledaren Neil Finn, som senare bildade Crowded House på grannön Australien. Även The Chills hade mindre framgångar på 80- och 90-talet (och gav bland annat ut singeln "Heavenly pop hit", som fick ge namn åt mitt första skivbolag en gång i tiden), och på samma skivbolag, Flying Nun, hittar vi kvartetten The Bats, som bildades 1982 av bland andra sångaren och gitarristen Robert Scott, tidigare medlem i The Clean, ännu ett hyfsat stort band från NZ.

Första gången har hörde The Bats var när jag satt och plöjde igenom en musikvideo vid namn "Gimme Shelter", en samling med indiepopband från hela världen (dock främst Storbritannien, med namn som Talulah Gosh, The Pastels och The Shop Assistants). Någonstans i mitten av kassetten, mellan BMX Bandits och The Wedding Present, fick jag plötsligt höra fantastiska jangliga gitarrer och en minst lika fantastisk basgång. En snabb titt på fodralet berättade för mig att detta var The Bats, och låten hette "Made up in blue". Varför hade jag inte hört dem tidigare? Och vad hade de mer gjort? Frågan fick ett svar via det världsomspännande datornätet, men det visade sig också att i stort sett alla deras skivor var stört omöjliga att få tag på. Så, jag fick helt enkelt nöja mig med att spola VHS-kassetten fram och tillbaka för att få höra min nya favoritlåt.

Några år senare råkade jag, under en av mina många sejourer inne på eBay, se att det minsann fanns en samlings-CD med The Bats, "Thousands of tiny luminous spheres", och japp - "Made up in blue" var med på den! Behöver jag säga att jag kastade mig på budgivningsknappen? Nej, precis. Lyckligtvis vann jag CD:n, och när jag sedan lyssnade igenom alla sjutton spåren insåg jag att det inte var fråga om bara en lyckad låt. Allt var ju bra! Sedan kändes det extra kul när jag i häftet insåg att bandets enda kvinnliga medlem var huvudgitarrist, något som tyvärr är ganska ovanligt. En grym janglare är hon, hur som helst!

The Bats finns fortfarande, och gav så sent som förra året ut det senaste albumet "The guilty office", då de även gav en spelning i Göteborg (som jag givetvis lyckades missa). Eftersom Robert Scott har ett gäng andra band som han spelar och turnerar med, så har de övriga tre i bandet bildat sidoprojektet Minisnap, med gitarristen Kaye på sång, och jag kan varmt rekommendera deras album "Bounce around", som det underbara bolaget Magic Marker gav ut förra året (tror jag).

Och ja... som jag utlovade igår så blev det mer melodisk bas. Redan idag. Enjoy!

The Bats - "Made up in blue"

The Stranglers - "Sverige"

Det finns gott om Sverige-vänner inom populärmusiken. Bruce Springsteen och Lloyd Cole är två exempel som poppar upp direkt i huvudet på mig just nu, men det finns givetvis många fler. Däremot är det inte lika gott om Sverige-ovänner, i alla fall inte uttalade sådana. Där är nog The Stranglers ganska ensamma...

Denna engelska kvartett bildades redan 1974 (då med en svensk keyboardist, faktiskt, även om han ersattes året därpå), och två år senare buntades de ihop med andra brittiska punkband, mest för att de varit förband åt bland andra Ramones och Patti Smith när de spelade i England. Egentligen var medlemmarna i The Stranglers lite för musikaliska för punkscenen, och deras texter lite för smarta, men det struntade medierna i, och vips fick de finna sig i att bli jämförda med instabila musiker som Sex Pistols och annat löst folk. Därför kom det nog som en överraskning för många när de släppte singlar som "Golden brown", en låt som mest av allt hade passat in i en film om någon 1700-talskung i Frankrike (även om den sägs handla om heroin...). Om du inte hört den finns den här. Men om man betänker deras musikaliska bakgrunder, i bluesband och jazzband bland annat, så är det inte lika underligt. Däremot gjorde bandet sig kända för att hamna i bråk titt som tätt. Det mest kända av dessa resulterade i låten "Nice in Nice", som handlar om hur de arresterade i franska Nice efter ett bråk med polisen där.

När de sedan spelade i Sverige någon gång under sent 70-tal råkade de i bråk även här, denna gång med ett gäng raggare, som ju av naturen hatade punkare. Så, efter att ha åkt på spö av de svenska raggarna åkte Hugh Cornwell och hans bandkamrater hem till England och slänger ihop en hatlåt om Sverige. Först spelade de in den på engelska, under titeln "Sweden (All's quiet on the eastern front", men de tyckte inte riktigt att det räckte, utan lite senare släpptes låten även som singel, då med svensk text och titeln "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Och vilken svensk text sen! Egentligen är det bara en rak översättning av den engelska texten, men man undrar ändå lite hur de tänkte. Om man nu spelar in en låt som ska handla om hur hemskt man tycker att Sverige är, så kanske man borde fläska på lite mer än att sjunga "hypokondrisk gravsten" eller "enda landet där molnen intresserar".

Men, trots detta: det är en bra låt, och jag är svag för Burnels melodiska basspel. Eller, jag är svag för melodiskt basspel överhuvudtaget. Så, det kommer nog mer sådant här i framtiden. Tills dess, håll till godo med lite svenska, sjungen med engelsk brytning!

The Stranglers - "Sverige"

R.E.M. - "Life and how to live it"

Jag gör ingen hemlighet av att jag under ganska många år i min ungdom var ett stort fan av R.E.M. Och då menar jag stort fan! Jag samlade på bandets skivor, och skulle ha allt i olika pressningar, promos, tidningsartiklar, böcker... allt! Detta pågick egentligen mer eller mindre intensivt fram tills dess att albumet "Up" släpptes 1998, bandets första skiva utan trummisen Bill Berry, och den första skivan som jag verkligen inte gillade till hundra procent. Eller, de tidigare skivorna hade ju inte heller haft idel fempoängare på sig, men jag hade ändå alltid uppskattat dem som en helhet och hade haft överseende med att de ibland gjorde tråkiga/konstiga låtar. Även om "Up" hade sina ögonblick så var albumet i stort ganska trist, och det var också första gången som det kändes som att produktionen var viktigare än låtmaterialet, en trend som skulle hålla i sig på alla bandets kommande skivor också (även om jag nog får erkänna att jag inte ens orkat lyssna på den senaste, "Accelerator"). Sedan blev det aldrig riktigt sig likt heller efter att nyss nämnde Berry hoppade av efter ha fallit ihop bakom trummorna mitt under en konsert när han fick hjärnblödning.

Att välja EN låt med R.E.M. att tipsa om här känns helt hopplöst egentligen. Men eftersom allt som släppts från och med "Out of time" 1991 har tjatats till döden på alla världens radiostationer, så tänkte jag till att börja med fokusera på det tidiga materialet istället, och det är trots allt det som är mest intressant också, då bandet blandade pop, postpunk och college rock på ett väldigt förnämligt sätt. Men efter att ha tänkt en stund så valde jag i alla fall "Life and how to live it" från tredje albumet "Fables of the reconstruction", som släpptes 1985. Skivan spelades in i London tillsammans med folkrockaren Joe Boyd, vilket gjorde att albumet fick en helt annan ton än de två föregångarna, något som deras fans hemma i USA inte alltid diggade stenhårt. Och visst, det är en mörk skiva. Lyssna bara på inledande "Feeling gravity's pull" eller "Old man Kensey". Men det finns också ett knippe fantastiska poplåtar här. "Driver 8", som faktiskt skrevs av nyss nämnda Berry, borde ha varit en hit, och "Green grow the rushes" är en underbar låt, där Michael Stipe och basisten Mike Mills delar på sången (Mills är helt klart en underskattad sångare, för övrigt).

Förutom att "Life and how to live it" är en av R.E.M.s bästa låtar, så finns det också en intressant historia bakom texten. I Athens, Georgia (bandets hemstad) bodde det på 1970-talet en rysk man som hade byggt sitt hus i två delar, med en vägg emellan. Sedan hade han möblerat den ena delen på ett visst sätt. och den andra på ett helt annat sätt, med en helt annan uppsättning böcker, kläder... ja, allt var annorlunda. Sedan bodde han i en del tills han tröttnade på den, och gick då över till den andra, där han bodde tills han tröttnade på den och så vidare. Han hade helt enkelt någon form av schizofreni, och levde vad kan skulle kunna kalla ett dubbelliv. När han sedan dog skulle man rensa ut i huset, och i en garderob hittade man då ungefär 200 exemplar av en bok som denna man hade skrivit och givit ut själv. Boken hette "Life: how to live it", och hann aldrig ges ut på riktigt innan författaren gick bort. Men Michael Stipe fascinerades av mannens liv, och skrev texten "Life and how to live it" om honom.

Boken finns för övrigt då och då ute till salu på eBay, och när jag alldeles nyss gjorde en sökning på den, hittade jag ett ex som var till salu för ungefär 600 dollar. Något säger mig att den inte hade varit värd ett smack om inte herr Stipe hade skrivit den där texten.

R.E.M. - "Life and how to live it"

The Idle Race - "The birthday"

Jeff Lynne och hans Electric Light Orchestra har betytt otroligt mycket för min musikhistoria, ändå sedan en bantad variant av bandet (då en trio) släppte albumet "Balance of power" 1986, och framförallt singlarna "Calling America" och "So serious", som båda rådiggades av mig. Eftersom ekonomin som åttaåring kanske inte alltid är den bästa, så beslutade jag och mig bror oss för att dela på albumet, och alltså ha delad vårdnad om det. Så här 24 år senare vet jag inte riktigt vem av oss som sitter på originalalbumet som vi köpte i Halmstad, men jag har i alla fall två ex av skivan nu, ett på vinyl och ett på CD. Och det är fortfarande en fantastisk skiva, med i stort sett bara toppnummer. Denna upptäckt gjorde också att jag rotade fram min pappas gamla ELO-skivor, och fick nya favoriter bland deras 70-talshits, framförallt "Confusion", som jag letade efter på singel som en tok innan jag tillslut fick tag på den.

Men innan Lynne bildade Electric Light Orchestra 1970 spelade han i två olika band, först The Idle Race och sedan The Move. Även om The Move gav ut många bra skivor, kanske dock framförallt innan Lynne kom med, så var The Idle Race strået vassare, och det var här som Lynnes låtskrivarförmåga för första gången visade upp sig. 1968 kom deras första album, "The birthday party", en skiva om älskades av kritiker, men som skivköparna valde att ignorera, en trend som höll i sig även till bandets andra album, "The Idle Race", som också blev deras sista innan Lynne till slut sa ja till Roy Woods tjat om att han skulle gå med i The Move istället.

Och det var synd att skivköparna inte brydde sig om The Idle Races skivor, eftersom de helt klart gick miste om något riktigt bra! Låtarna är både poppiga och knäppa på samma gång, och Lynne fullkomligt sprudlar av innovativa idéer, både när det gäller låtskrivandet och produktionen. På debuten finns bland annat den tvådelade låten "Happy birthday / The birthday", som inleds med den klassiska födelsedagssången spelad på stråkar, och som sedan mynnar ut i den egna kompositionen "The birthday", en sorglig historia om en tjej som fyllt år och haft en fest som ingen kom på, trots att hon berättat om den för alla hon kände. På något sätt lyckas Jeff förmedla den sorgsna stämningen i texten även i musiken, och det är inte svårt att bli berörd av den.

The Idle Races album är inte helt lätta att få tag på, men nyligen släpptes dubbelskivan "Back to the story" igen, där bandets samtliga inspelningar finns med. Rekommenderas varmt!

The Idle Race - "The birthday"

Pete Shelley - "Homosapien"

Om man ser tillbaka på den första punkvågen, som startade 1976/77, kan man se att det fanns två stora indelningar bland banden. Den första bildade punkband för att de ville få fram ett budskap (oftast politiskt), men de var kanske inte alltid så musikaliskt begåvade. I den gruppen kan man kasta in i stort sett alla de kända punkbanden från den tiden. I den andra gruppen hittar vi banden som anammade punkens energi och attityd, men som egentligen var ganska snälla och skrev förtjusande poplåtar, förklädda till punklåtar. Två bra exempel på den skolan är The Undertones från Nordirland och Buzzcocks från Manchester (som ofta brukar tillskrivas äran att ha släppt den första riktiga punksingeln, den självbekostade "Spiral scratch"-EP:n, som släpptes i januari 1977). Båda banden hade bara ett fåtal hitsinglar, men albumen fullkomligt kryllade av poppärlor. Ett exempel från The Undertones kommer nog lite senare i den här bloggen. Men just nu ska vi koncentrera oss på Buzzcocks, eller snarare deras sångare och huvudsakliga låtskrivare: Pete Shelley.

Redan innan Buzzcocks bildades 1976 hade Shelley, två år tidigare, spelat in ett helt album på egen hand. "Sky yen" var dock ingen punkskiva, långt därifrån. Istället hade Shelley gjort en skiva full av underliga, elektroniska ljud, vilket gjort att den ibland brukar klassas som krautrock, alltså den där tyska varianten av progg där de använde syntar istället för flöjter och andra blåsinstrument. Karriären med Buzzcocks gjorde dock att den inte släpptes förrän 1980, då Shelley släppte skivan på ett eget skivbolag. Året därpå, när Pete tröttnat på sitt gamla band, hoppade han av och spelade istället in en syntbaserad skiva tillsammans med den legendariska producenten Martin Rushent (som bland annat har mästerverk som The Human Leagues "Dare" på sitt samvete). Det första smakprovet var singeln "Homosapien".

När singeln släpptes bannlystes den av BBC, eftersom texten anspelade på gaysex, och om man lyssnar noga så... jo. Det gör den nog. Men det gjorde ju massor av Buzzcocks-låtar också, men då brydde ingen sig. Fast å andra sidan så kanske inte de fick så mycket radiotid heller... Hur som helst är "Homosapien" en fantastisk låt, med en härligt klinisk produktion, och en bra blandning av syntar och gitarrer.

Tyvärr beslutade sig Shelley senare för att återförena sitt gamla punkband, och vi fick den inte helt angenäma chansen att se en 50-åring stå och sjunga om att han är en "orgasm addict"...

Pete Shelley - "Homosapien"

Darren Hanlon - "I wish that I was beautiful for you"

Första gången jag hörde talas om Darren Hanlon var när han medverkade på en samlingsskiva, "Banter", som skivbolaget Candle Records gav ut 1999 eller 2000. Jag köpte samlingen för att fantastiska The Lucksmiths hade två nya låtar med på den, och på köpet fick man ju höra en massa andra bra artister och band från Australien. Det tog inte långt tid innan jag fastnat för Hanlons två bidrag, "Fun park fugitives" och "Beta losers", där den sistnämnda blev en riktig långkörare hemma i min stereo. Jag kunde inte annat än älska en låt som handlade om hur Darren valde att fortsätta med Beta-videoformatet när VHS:en kom på 80-talet, och att han nu kände sig lurad. Så när det någon tid senare dök upp en 6-spårs-EP med herr Hanlon beställde jag den omedelbums från Candle, och vips så var jag fast. Sedan dess har han givit ut tre album, "Hello stranger", "Little chills" och "Fingertips and mountaintops", raritetssamlingen "Pointing ray guns at pagans", som kom förra året, samt ett gäng EP:s och singlar, alla helt klart värda sin plats i skivhyllan.

Första gången jag såg honom spela live var på den fina lilla festivalen Mitt Bästa Liv, som gick av stapeln utanför Kalmar sommaren 2002. Tidigare samma år hade jag råkat se honom på Funday Mornings debutspelning i Stockholm, och hamnade i en spännande konversation om huruvida "Grease 2" egentligen var så usel som alla säger, en konversation som långt senare resulterade i mitt förslag om att han borde göra en låt som heter "Grease vs Grease 2", ett förslag som han tyckte var alldeles fantastiskt. Dessvärre har låten inte dykt upp på någon skiva ännu... Men en sådan låt skulle utan tvekan platsa på någon av Darrens skivor, eftersom han har en sagolik förmåga att skriva intressanta och roliga texter om ganska vardagliga saker, som till exempel om varför det inte finns så många låtar som handlar om sporten squash, eller om hur han uppfann cykelstödet (vilket ju naturligtvis inte är sant, men han leker med tanken).

Men samtidigt som Darren skriver väldigt roliga och träffsäkra texter, så har han också en allvarlig sida, och det är den jag tänkte tipsa om här. På andra albumet "Little chills" finns den här låten, "I wish that I was beautiful for you" (som också släpptes som singel), där herr Hanlon helt enkelt önskar att tjejen som han är kär i såg honom på samma sätt och att han kunde framkalla samma fyrverkeri inombords i henne som hon gör för honom. Melodin är också väldigt fin och precis som i fallet med The Tables-låten som jag tipsade om tidigare kommer pricket över i:et från ett extra instrument, denna gång från ett glockenspiel som dyker upp lite här och var i bakgrunden.

Även om låten är av det mer allvarliga slaget, så betyder det inte att det saknas inslag av lite klassisk Darren Hanlon-humor. I sista versen beskriver han en dröm, där han och kärestan åker buss till någon okänd plats: "You kissed me by surprise / When I opened my eyes / You'd turned into some old guy / I screamed / But don't forget of all these things I've only dreamed".

Darren Hanlon - "I wish that I was beautiful for you"

The Feelies - "Raised eyebrows"

Sommaren 2003 var, med facit i hand, förmodligen en av de bästa perioderna i mitt liv hittills. Vi var ett stort gäng på kanske tio personer som umgicks i stort sett dagligen (inte alla på en gång hela tiden, men i alla fall tre-fyra av oss), och tillsammans åkte vi på utflykter, hade picknickar, gjorde ett fanzine ("Halmstads Popfanzine", som blev väldigt kortlivat och bara kom ut med ett nummer), åkte iväg på konserter i Göteborg och Malmö med mera. Och fem av oss hade dessutom ett band ihop, The Gentle Smiles, som spelade in ett album (som aldrig givits ut, vilket inte heller var vår ambition, men om allt går som planerat så kanske det ska släppas i år, sju år efter att det spelades in) och hade en spelning på Rotundan i Norre Katts park i Halmstad. Kort sagt, det var en väldigt händelserik och fin sommar.

På en av de nyss nämnda utflykterna satt vi i bilen, på väg mot Rydö (några mil norr om Halmstad), där en i gänget sommarjobbade i Konstnärsbyn. Plötsligt hördes från bilens högtalare en låt som jag aldrig hade hört förut, och som lät helt fantastisk. En väldigt underlig trumrytm ackompanjerades av två gitarrer som spelade lite vad de kände för, och även om det egentligen låg en bit ifrån det som jag för tillfället lyssnade på annars, kunde jag inte låta bli att falla pladask för det. När sedan låten efter ett tag drar igång på riktigt, och låtens i stort sett enda textrad, "I said oh", upprepas om och om igen, blev jag tvungen att fråga Erik, som hade haft med sig skivan, vad det var. "Raised eyebrows" med The Feelies, blev svaret. The Feelies, alltså. Jag hade många gånger hört och läst det namnet, men hade aldrig tänkt att det skulle vara värt att kolla upp. Nu visste jag bättre.

Denna kvartett från New Jersey bildades redan 1976, men det var inte förrän fyra år senare som de släppte sin debutskiva, med det väldigt passande namnet "Crazy rhythms". För det är precis vad den innehåller: galna rytmer. Men inte bara det, utan även underbara, vrickade melodier, evighetslånga intron och splittrade gitarrsolon. Låter det inte underbart? Kanske inte, men jag lovar att skivan är värd att kolla upp. Det är även bandets andra skiva, "The good earth", som släpptes 1985 och producerades av R.E.M:s gitarrist Peter Buck, som var ett stort fan av The Feelies (vilket också hörs väldigt mycket på R.E.M:s tidiga skivor). "The good earth" är mer poppig än sin föregångare och mer lättillgänglig, med toppar som "Let's go" och "On the roof", men ibland flippar de ut lika fint som på debuten.

Förresten, är de inte för söta på skivomslaget?

The Feelies - "Raised eyebrows"

+1 - "Nevermore"

Som en logisk fortsättning på mitt förra inlägg om James & Karin tänkte jag att det var dags att tipsa om den andra singeln jag någonsin ägde. Den allra första, Limahls "The never ending story", inhandlades dagen före min 7-årsdag, alltså den 20:e maj 1985, och dagen därpå fick jag två singlar i födelsedagspresent av min bror: "The jet set" med Alphaville, och "Nevermore" med det svenska bandet +1 (eller Plus Ett, om man skriver ut det). Jag hade veckorna innan hört den på "Trackslistan" på radion, och diggade den skarpt, men jag minns inte om jag önskade mig den själv, eller om Roger helt enkelt hade snappat upp att jag gillade den. Förmodligen var det det sistnämnda.

Jag minns fortfarande hur spännande det kändes att vända på singeln när jag fick den, och se en bild på hur medlemmarna i bandet såg ut, och försöka gissa vem som gjorde vad i bandet. Vid den här tiden var det inte riktigt aktuellt att googla fram svaret eller göra en sökning på Wikipedia. På sin höjd kunde man kanske se en musikvideo, men den enda chansen att se svenska musikvideor var att kolla på den kvart i veckan eller vad det kan ha varit som SVT ägnade åt sådana saker. Egentligen fick ju inte svensk musik något TV-utrymme alls förrän ZTV kom, tio år senare, ungefär.

Nåväl, +1 var det, ja. När jag som 7-åring lyssnade på låten tyckte jag att den första minuten, det långsamma introt, var ganska tråkig, och det var nog inte bara en gång som jag flyttade fram nålen en bit på singeln för att istället få höra den mer synthpoppiga refrängen. Men nu har jag helt ändrat åsikt, och även om refrängen fortfarande är strålande, så tycker jag nog nästan att de inledande 1.20 är ännu bättre. Snygga ackord, fin stämning och en utmärkt kontrast till den snabbare delen av låten.

Tyvärr finns inte bandets album, "Young Europeans", ute på Spotify. Det hade varit kul att kunna länka till de två andra singlarna, "(I don't want to left alone) Tonight" och albumets titelspår, båda väldigt bra. Jag minns även baksidan på "Nevermore", den svenskspråkiga "Du säger att jag aldrig känner" (eller var det "drömmer"?), en mer synthbetonad låt, men också den otroligt bra.

"Nevermore" producerades för övrigt, lite oväntat, av Harpo, som kommer att återkomma lite senare i den här bloggen, då med anledning av hans gamla barnskiva "Jan Banan och hans flygande matta", och singeln blev också den första låten att hamna på den nyss nämnda Trackslistans första plats!

Vad hände då med +1? Tja, de släppte bara detta enda album, och lade sedan ner verksamheten. Två av medlemmarna, sångaren Thoth (som egentligen hette Göran Borgman) och basisten Magnus Wahl bildade senare det lätt kristna bandet Walk On Water, men jag tror knappast att jag kommer att få någon anledning av återkomma till dem här...

+1 - "Nevermore"

James & Karin - "När vintern är över"

I avdelningen "barnmusiken var bättre förr" ska vi i dess första installation avhandla paret James Hollingworth och Karin Liungman. De båda slog sina musikaliska påsar ihop 1970, och började skriva barnmusik tillsammans, bland annat under en lång resa till Marocko två år senare. Just denna resa hör man för övrigt spår av på "Barnlåtar", duons första album med just barnlåtar, som släpptes 1974. Samma år släppte de också en LP med musik för barnens föräldrar, med titeln "Medvind", där de istället för sina förnamn använde sina efternamn på omslaget (vilket ju faktiskt också är fallet med "Barnlåtar", även om de är mest kända som just James & Karin). Och även om "Medvind" innehåller låten "Morgon på Kungsholmen", som spelats av alla möjliga svenska artister, så är det ändå som barnmusikkompositörer som de skrivit in sig i den svenska musikhistorien, med otaliga hits som "Älgarna demonstrerar", "Harrys hare", "Hur ska jag göra för att komma över vägen?" och "Jag är en liten mört".

Två år efter succén med "Barnlåtar" släpptes den andra skivan med låtar för våra minsta, "Djurens brevlåda". Här hade man koncentrerat sig mer på korta och koncisa låtar (de flesta ligger mellan en och två minuter i längd), och lyckas således pressa in hela 27 låtar på den på vinyltiden ganska begränsade speltiden! Precis som i fallet med den första skivan märker man ganska tydligt vem som har skrivit vad, för där James oftast står för de mer poppiga hitsen, är Karin mer tillbakalutad och klurig i sina kompositioner. På "Barnlåtar" hörs detta främst i "Skaffa katt" och "Vaggvisa för ökenrävar", och på uppföljaren får vi en härlig Karin-dos i "Jag har aldrig sett en orm", "Kalle Blåmes", "Jag är ett långsamt djur" och, givetvis, "När vintern är över", som förmodligen är den bästa barnlåt som någonsin har spelats in, med en väldigt fin text och en smart och fin melodi. Vad mer kan man begära?

Nuförtiden brukar James & Karins barnskivor benämnas "barnprogg", vilket jag till viss del kan förstå, eftersom man inte sällan tog tillfället i akt att undervisa sina unga lyssnare om hur fel samhället är, om än med exempel från djurens värld istället för den mänskliga. Men samtidigt är det synd om en del anti-proggare ska avskräckas från att lyssna på dessa underbara låtar av den orsaken. För det kommer aldrig att göras bättre barnmusik än den här, och det är bara att tacka Sony för att de tagit sitt ansvar och givit ut de båda albumen på CD.

Efter att de båda gick skilda vägar fortsatte de med barnmusik, var och en på sitt håll. Karin spelade in skivan "Det är hårt att vara hund" 1980, och James gjorde samma år "Halvfemhuset", som också var ett program på SVT (båda dessa finns utgivna på CD, även om Karins nog lite knepig att hitta, tror jag). För några år sedan letade sig James fram till rampljuset igen, och började turnera med sina gamla barndängor runt om i Sverige, ofta tillsammans med en annan gammal barnmusikhjälte, Jojje Wadenius (som spelade in den fantastiska "Goda' goda'" 1969). 2006 spelade dessa två herrar, under det föga överraskande namnet James & Jojje, in albumet "Hajar du?", för vilken de vann en Grammis för bästa barnskiva året därpå.
I september 2009 återförenades James och Karin på en scen för första gången på flera decennier, och jag är fortfarande sur för att jag inte råkade se det förrän det var för sent.

James & Karin - "När vintern är över"

Gangway - "Violence, Easter and Christmas"

Efter att ha tipsat om ett norskt band i mitt första inlägg, beger jag mig nu söderut mot de danska breddgraderna. Det finns mycket man kan säga om Danmark, men knappast att de har en särskilt spännande popscen. På 60-talet hade vi The Lollipops, men sedan var det mer eller mindre stiltje tills Gangway dök upp i början av 80-talet. På debutskivan "The twist" märktes det väldigt tydligt att The Smiths första skivor hade fått dansk distribution, och att sångaren Allan Jensen tyckte att den brittiska engelskan är den finaste. Allt efter som åren gick lämnade Jensen, Balling och de andra i Gangway den gitarrbaserade popen och började istället härma ett annat brittiskt band: Pet Shop Boys. Men däremellan hann de ge ut ett par utmärkta album, däribland "Sitting in the park", som innehöll deras enda "hit", "My girl and me", en låt som spelades en del på P3 när den kom ut 1988, och med en video som till och med visades på MTV!

"The twist" innehåller många fantastiska låtar, men jag har valt att länka till "Violence, Easter and Christmas", albumets absoluta topp, tillsammans med öppningsspåret "Yellow". Efter ett underligt keyboardintro sparkar låten igång med jangliga gitarrer, markanta basgångar och Jensens smått Morrissey-influerade röst, plus att vi dessutom får ett fint smakprov på bandets minst sagt surrealistiska texter (jag misstänker att tvivelaktiga kunskaper i engelska ligger bakom detta).

När jag lyssnar på skivan nu, så ser jag nästan mer likheter med våra svenska stoltheter i Popundret, men eftersom de också var ohyggligt Smiths-influerade, så är det kanske inte så underligt egentligen.

Om man vill höra mer Gangway finns samlingen "Compendium" att köpa i danska skivbutiker, där även många av albumen finns på billiga CD-utgåvor. Eller så lyssnar man på Spotify.

Som en sista paragraf i det här inlägget ska jag väl i rättvisans namn ge lite upprättelse till den danska popen. De senaste decenniet har det ju trots allt hänt en del på den fronten, med finfina band som Superheroes och Northern Portrait. Men ändå. De är trots detta Nordens sämsta popland, skulle jag tro. Jag kommer att återkomma till vårt östra grannland inom en snar framtid...

Gangway - "Violence, Easter and Christmas"

The Tables - "The major and the frog"

En gång i tiden var jag ordförande i en svensk The Smiths/Morrissey-fanclub som hette Unloveable Boxers, en sammanslutning som jag startade upp runt 1997/98 tillsammans med Niklas Franke, numera känd från bandet med samma namn (efternamnet då, alltså). Det hela var helt och hållet internetbaserat, och medlemsansökningarna strömmade in från hela Sverige, plus att våra nordiska grannländer också hörde av sig, vilket gjorde att vi snart gjorde den öppen för hela Norden. Innan vi, eller snarare jag, kastade in handduken några år senare hade Unloveable Boxers lyckats få några hundra medlemmar, och om jag hade startat upp det hela idag hade det nog blivit det mångdubbla, skulle jag tro.

Men det var ju inte det som den här texten skulle handla om, utan det skulle bara tjäna som en introduktion till hur jag kom i kontakt med det norska bandet The Tables. En av våra norska medlemmar hette Björn-Ove, och som utbyte mot att jag skickade lite CDR-skivor med The Smiths-konserter till honom, så skickade han lite skivor med norsk pop som han gillade, däribland nyss nämnda The Tables från Oslo. Skivan i fråga hette "Shady whims and obstacles", bandets debut, och jag svalde det hela med hull och hår, till stor del beroende på att jag just vid den tidpunkten, alltså runt förra decennieskiftet, var inne i en ganska tung Television Personalities-period, och det var med glädje i öronen som jag tyckte att denna norska popgrupp lät en hel del som Dan Treacys engelska dito. Sedan var det ju ingen nackdel att jag på något vis hade upptäckt ett band som ingen annan kände till, i alla fall ingen som jag visste. På närradioprogrammet som jag just då sände pluggade jag The Tables hårt från första stund, och om jag inte minns fel hade de inte bara en låt med på vår topplista, Mestoppen.

År 2003 kom bandets tredje och sista album, med den fina titeln "Nevermynd the Hillocks (Treble without a cause)", en skiva som jag gick och väntade på rejält länge. Andra fullängdaren, "Holiday at Wobbledef Grunch" (1997) var förvisso en ganska ojämn historia, som innehöll både några av deras absolut bästa låtar ("Fortean times", "We're back" och "Rubble soul" till exempel), men också några av de underligaste och minst lyssningsbara (som exempelvis "The blackest hole in the universe" och den lite jobbigt psykedeliska "Terrastine drug museum"), men en ny Tables-skiva var ju ändå en ny Tables-skiva. Strax före släppet tillkännagav bandets sångare Bartleby (som egentligen heter Tore Sörensen, och har ett utseende som inte alls passar ihop med den väldigt snälla sångrösten - en gruppbild med Bartleby till höger finns här) att detta album skulle bli deras sista, och att de mer eller mindre redan hade lagt av. Väldigt synd. Men som tur var levde denna svansång upp till förväntningarna, och vi fick återigen ett fantastiskt popalbum från mina favoritnorrmän (och kvinnor), proppfullt av de roliga och eftertänksamma texter som vi vant oss vid sedan tidigare.

Här finns bland annat upplösningen på låten "(I married) A monster from outer space", en dikt av John Cooper Clarke som The Tables tonsatte på första albumet. Givetvis heter fortsättningen "(I divorced) A monster from outer space". Andra höjdpunkter har titlar som "Living next door to Alice in Wonderland", "Plring" och "Professor Brawnestawm's pancake-making machine", varav den senaste är ett fristående inlägg i den existerande barnbokserien om professor Brawnestawm. Egentligen kunde jag ha valt vilken låt som helst på skivan att tipsa om här, men valet föll tillslut på "The major and the frog".

Enligt texthäftet som följer med skivan är låten skriven av basisten Robert Birdeye (ja, alla i bandet har artistnamn), en kille som brukar skriva bandets knepigaste och mest komplicerade låtar, rent uppbyggnads- och ackordmässigt, och så blev det även denna gång. Ackorden står som spön i backen, och uppbyggnaden är inte heller helt förutsägbar. Pricket över i:et är dock det fina trumpetsolot av Ivar Chr. Johansen, som till vardags spelar i The Jessica Fletchers!
Så, ta tillfället i akt och upptäck att det finns mer bra musik från Norge än A-ha! Alla The Tables-skivorna finns i Spotify, så det är bara att lägga till alla i favoritmappen!

The Tables - "The major and the frog"