Sommaren 2003 var, med facit i hand, förmodligen en av de bästa perioderna i mitt liv hittills. Vi var ett stort gäng på kanske tio personer som umgicks i stort sett dagligen (inte alla på en gång hela tiden, men i alla fall tre-fyra av oss), och tillsammans åkte vi på utflykter, hade picknickar, gjorde ett fanzine ("Halmstads Popfanzine", som blev väldigt kortlivat och bara kom ut med ett nummer), åkte iväg på konserter i Göteborg och Malmö med mera. Och fem av oss hade dessutom ett band ihop, The Gentle Smiles, som spelade in ett album (som aldrig givits ut, vilket inte heller var vår ambition, men om allt går som planerat så kanske det ska släppas i år, sju år efter att det spelades in) och hade en spelning på Rotundan i Norre Katts park i Halmstad. Kort sagt, det var en väldigt händelserik och fin sommar.På en av de nyss nämnda utflykterna satt vi i bilen, på väg mot Rydö (några mil norr om Halmstad), där en i gänget sommarjobbade i Konstnärsbyn. Plötsligt hördes från bilens högtalare en låt som jag aldrig hade hört förut, och som lät helt fantastisk. En väldigt underlig trumrytm ackompanjerades av två gitarrer som spelade lite vad de kände för, och även om det egentligen låg en bit ifrån det som jag för tillfället lyssnade på annars, kunde jag inte låta bli att falla pladask för det. När sedan låten efter ett tag drar igång på riktigt, och låtens i stort sett enda textrad, "I said oh", upprepas om och om igen, blev jag tvungen att fråga Erik, som hade haft med sig skivan, vad det var. "Raised eyebrows" med The Feelies, blev svaret. The Feelies, alltså. Jag hade många gånger hört och läst det namnet, men hade aldrig tänkt att det skulle vara värt att kolla upp. Nu visste jag bättre.
Denna kvartett från New Jersey bildades redan 1976, men det var inte förrän fyra år senare som de släppte sin debutskiva, med det väldigt passande namnet "Crazy rhythms". För det är precis vad den innehåller: galna rytmer. Men inte bara det, utan även underbara, vrickade melodier, evighetslånga intron och splittrade gitarrsolon. Låter det inte underbart? Kanske inte, men jag lovar att skivan är värd att kolla upp. Det är även bandets andra skiva, "The good earth", som släpptes 1985 och producerades av R.E.M:s gitarrist Peter Buck, som var ett stort fan av The Feelies (vilket också hörs väldigt mycket på R.E.M:s tidiga skivor). "The good earth" är mer poppig än sin föregångare och mer lättillgänglig, med toppar som "Let's go" och "On the roof", men ibland flippar de ut lika fint som på debuten.
Förresten, är de inte för söta på skivomslaget?
The Feelies - "Raised eyebrows"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar