The Times - "Looking at the world through dark shades"

Dan Treacy, frontfigur i Television Personalities, är numera en väldigt tragisk figur som envisas med att uppträda med sitt gamla band, trots att det allt som oftast slutar med att han antingen börjar slåss med någon på scenen eller snubblar omkull i sin alkohol- och/eller knarkdimma. Men en gång i tiden var han en väldigt begåvad låtsnickrare, och TVPs första två-tre album är fulla av fantastiska låtar med roliga och bra texter. Om man vill ha en snabb översikt över dem rekommenderas samlingen "Yes darling, but is it art?" (som samlar tidiga singlar, däribland klassiker som "Where's Bill Grundy now?" och "Part time punks"), samt debutalbumet "And don't the kids just love it".

Nyss nämnda Treacy bildade TVPs år 1977 tillsammans med skolkompisen Ed Ball, som var med i bandet fram till 1982, då han istället valde att satsa på sitt egna band, The Times (där Dan också gästspelade då och då). Då hade han redan givit ut singeln "Red with purple flashes" och albumet "Go! With the Times" på skivbolaget Whaam!, som Ed drev tillsammans med Treacy. Samma år kom så bandets andra album, "Pop goes art!", första utgivningen på Balls nya skivbolag Artpop, ett bolag som hade en väldigt tydlig popkonst-inriktning. Ett tecken på detta var just "Pop goes art!", som släpptes i spraymålade omslag, allt gjort för hand så att varje skiva blev unik.

Rent musikaliskt är detta andra album också strået vassare än sin föregångare. Där "Go! With the Times" i mångt och mycket vill låta som The Jam (och andra band i modpop-genren), är "Pop goes art!" en mer renodlad popskiva, även om inledande "Picture gallery" mer låter som... tja... The Jam. Skivans mest kända låt är förmodligen "I helped Patrick McGoohan escape", som förutom att handla om skådespelaren med samma namn, dessutom inleds med en skamlös stöld från Spencer Davis Groups hit "Keep on running". Låten släpptes också som singel, och får nog betraktas som The Times signaturlåt.

Min favorit på albumet är dock "Looking at the world through dark shades", en fantastisk liten poplåt, som drivs framåt av en liten fin syntslinga och, nu återkommer jag till detta igen, ett härligt melodiskt basspel. I sina bästa stunder var Ed Ball en helt klart lika bra låtskrivare, om inte bättre, än sin forna bandkollega. Och jag har en känsla av att han är i betydligt bättre skick nuförtiden också...

The Times - "Looking at the world through dark shades"

Sprites - "I started a blog nobody read"

1998 bildade Jason Korzen bandet Barcelona tillsammans med några kompisar, och innan de kastade in handduken fyra år senare hann de ge ut tre album och ett gäng singlar. Gemensamt för alla albumen är att de på ett eller annat sätt är väldigt nördiga i sina låtteman, och bland titlarna hittar vi exempel som "I have the password to your Shell account", "Paging system operator", "C64" (en förkortning för den gamla hemmadatorn Commodore 64) och "The downside of computer camp". Kurzen gillade också att sjunga om vardagliga fenomen i sina låtar, med oftast väldigt enkla och roliga texter. Som exempelvis i "Sunshine delay", där han helt enkelt sjunger "sunshine delay / is when the traffic slows down / because the sun gets in your eyes". Dessvärre finns inga av Barcelonas skivor på Spotify i dagsläget, men eftersom bandet av någon anledning finns med på soundtracket till filmen "Another gay movie" från 2006, så kan man i alla fall höra låten "Everything makes me think about sex" här.

Efter att Barcelona lagt av, bildade Jason ett nytt band tillsammans med sin fru Amy: Sprites. Egentligen är det en ganska naturlig fortsättning på Barcelona, med samma typ av texter och musik. På bandets första skiva, "Starling, spiders, tiger and Sprites" (2003), återfinns fantastiska låtar som "I wish I sang a little better", där Kurzen önskar att han hade en bättre sångröst, men samtidigt försvarar sig genom att nämna andra populära sångare som inte heller sjunger så bra, såsom Feargal Sharkey i The Undertones. Här finns också "Do it yourself", som kanske kan ses som en pik till hans forna bandmedlemmar i Barcelona, då texten säger att det ibland är bättre att göra saker på egen hand. Hela albumet finns att höra här.

Efter en EP, "Bionic hands", släpptes så andra skivan "Modern gameplay" 2006, och där fick vi helt sonika mer av samma vara, något som är väldigt positivt i den här kontexten. Den här gången återgick Jason till datornörderiet ("Overclockers of the world unite", "Me and the sysop" och titelspåret), men stannade också kvar vid de mer vardagliga betraktelserna. Bland topplåtarna på den här skivan placerar jag utan tvekan "I started a blog nobody read", som är en bitande satir över hur folk startar bloggar som inte direkt innehåller något, och som således inte läses av någon. I texten nämner Jason titlar på inlägg i bloggen, och man kan inte annat än skratta när man lyssnar. Och det är ju inte utan att man känner igen sig lite...

Sprites - "I started a blog nobody read"