Elektrisk Regn - "Naboen er nynazist"

Förra sommaren, alltså 2009, spenderade jag två veckor i Norge, en vistelse som avslutades med ett par dagar i landets huvudstad. Där knallade jag vid ett tillfälle in i en bokhandel, och kom ut genom dörren en stund senare med en påse innehållandes ett norskt rock/poplexikon, något som kanske kan tyckas vara en underlig sak att köpa, men inte för mig. Sådana böcker är oftast ett ypperligt sätt att hitta nya musikbekantskaper på, och eftersom jag är en kille som fortfarande tycker att det är trevligare att sitta att bläddra i en bok av papper än att klicka mig runt på en hemsida, så var jag helnöjd med köpet. Samma kväll satt jag helt sonika och tittade i boken på hotellrummet, och råkade läsa om ett band som hette Elektrisk Regn, en grupp som betecknades som "nyveiv", alltså den norska versionen av new wave, något som omedelbart gjorde mig intresserad! Efter ett kort besök på Spotify beslöt jag mig för att försöka hitta någon skiva med bandet, och dagen därpå fick jag tag på debutskivan, "Steinbyen" på CD.

Elektrisk Regn bildades 1978 i Bergen på den norska västkusten, av sångaren och textförfattaren Dennis Reksten, en man som är något av en legend i hemstaden, där han är känd som musiker, konsertarrangör, manager, ljudtekniker... tja, allt som har med den lokala musikscenen att göra. Elektrisk Regn, eller El-Regn som de brukade kallas, gjorde sig snabbt ett namn i Bergen med omnejd för sina finfina texter på norska (och de sjöngs dessutom på den säregna Bergen-dialekten), och 1982 kom den nyss nämnda debuten, som inte sålde så värst mycket, men som drog igång en våg av nya band i staden, och skivan har haft ett enormt inflytande på den norska popmusiken. Innan skivan blev utgiven på CD för första gången 1994 var det en av de mest eftersökta skivor i Norge.

I texterna behandlade Reksten alla möjliga ämnen, allt från fel i samhället och droger till nynazism (som ju även det är ett fel i samhället), som är ämnet i låten som jag har valt ut här, tillika bandets mest kända låt i hemlandet: "Naboen er nynazist" (för er som verkligen inte kan norska, så blir det "Grannen är nynazist" på svenska). Här sjunger Dennis om en granne som tycker att allt ska gå i takt, har köpt maskingevär och kallar sig på Hämnaren, men däremot saknar hjärna... kort sagt en nynazist. Och allt detta till ett väldigt new wave-igt komp! Hur kan man inte gilla det här?

Låten avslutas med ungefär en minut från ett av Hitlers många brandtal, något som i vanliga fall hade känts oerhört obehagligt, men efter att ha hört Rekstens text så vet man ju i alla fall att han inte sympatiserar med den gamle token. Så det är helt okej, även om jag brukar välja att hoppa förbi det.

Elektrisk Regn finns för övrigt fortfarande lite då och då, även om Reksten är den enda kvarvarande medlemmen. Senaste skivan, "Stein igjen", kom 2002.

Elektrisk Regn - "Naboen er nynazist"

Secret Service - "Flash in the night"

Det här med att bilda hemliga band är ju oftast dömt att misslyckas redan från början, men samtidigt är det i de flesta fall mest ett PR-trick från skivbolagets/bandets sida, för att skapa någon form av mystik runt deras nysignade artist. Förr eller senare kommer det alltid till den punkten då något läcker ut som medlemmarnas identiteter, och då är det kört. Det enda exempel som jag känner till på en lyckad sådan hemlighet är amerikanska Slipknot, som ju länge och väl lyckades hålla sina identiteter hemliga, innan internet kom och förstörde allt. Imponerande, med tanke på att de är sjukt stora. För svenska Secret Service gick det inte lika bra.

När bandet Ola & The Janglers lade av i slutet av 60-talet, fortsatte ledaren Ola Håkansson inom musikbranschen genom att arbeta på skivbolaget Sonet, och 1979 tävlade han i melodifestivalen tillsammans med bandet Ola+3 och låten "Det känns som jag vandrar fram". Det gick inte fullt så bra som de hade hoppats, men samarbetet med det bandet gav blodad tand, och samma år bytte de namn till Secret Service, och gav ut singeln "Oh Susie" som ett hemligt projekt, därav namnet. Singeln blev, som bekant, en stor hit, inte bara i Sverige, och det där med att hålla bandet hemligt gick åt skogen. Ett album med samma namn som singeln spelades in, och vips så hade Sverige ett nytt favoritband.

1982 släppte man sitt tredje album, "Cutting corners", en lite mer synthpoppig skiva än de två tidigare, och den stora stjärnan var singeln "Flash in the night", som blev en stor hit i flera europeiska länder. Det är inte svårt att förstå varför. Vad vi serveras är ett underbart stycke synthpop i moll, med en fin slinga som spelas på något som förmodligen ska låta som en theremin (även om det säkert är en synth), och inte minst: en barnkör mot slutet av låten! Sedan kan man ju skratta lite åt Olas minst sagt bedrövliga engelska uttal, men det är ju egentligen en petitess.

Nuförtiden är låten förmodligen mest känd från badhusscenen i den fantastiska filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists lika fantastiska bok "Låt den rätte komma in". Om du inte sett den, kan du se scenen i fråga här.

Secret Service - "Flash in the night"

The Bats - "Made up in blue"

Nya Zeeland är väl kanske inte känt som något stort exportland av popmusik, men trots det har det kommit en del uppmärksammade band från öriket genom åren, kanske främst Split Enz, med ledaren Neil Finn, som senare bildade Crowded House på grannön Australien. Även The Chills hade mindre framgångar på 80- och 90-talet (och gav bland annat ut singeln "Heavenly pop hit", som fick ge namn åt mitt första skivbolag en gång i tiden), och på samma skivbolag, Flying Nun, hittar vi kvartetten The Bats, som bildades 1982 av bland andra sångaren och gitarristen Robert Scott, tidigare medlem i The Clean, ännu ett hyfsat stort band från NZ.

Första gången har hörde The Bats var när jag satt och plöjde igenom en musikvideo vid namn "Gimme Shelter", en samling med indiepopband från hela världen (dock främst Storbritannien, med namn som Talulah Gosh, The Pastels och The Shop Assistants). Någonstans i mitten av kassetten, mellan BMX Bandits och The Wedding Present, fick jag plötsligt höra fantastiska jangliga gitarrer och en minst lika fantastisk basgång. En snabb titt på fodralet berättade för mig att detta var The Bats, och låten hette "Made up in blue". Varför hade jag inte hört dem tidigare? Och vad hade de mer gjort? Frågan fick ett svar via det världsomspännande datornätet, men det visade sig också att i stort sett alla deras skivor var stört omöjliga att få tag på. Så, jag fick helt enkelt nöja mig med att spola VHS-kassetten fram och tillbaka för att få höra min nya favoritlåt.

Några år senare råkade jag, under en av mina många sejourer inne på eBay, se att det minsann fanns en samlings-CD med The Bats, "Thousands of tiny luminous spheres", och japp - "Made up in blue" var med på den! Behöver jag säga att jag kastade mig på budgivningsknappen? Nej, precis. Lyckligtvis vann jag CD:n, och när jag sedan lyssnade igenom alla sjutton spåren insåg jag att det inte var fråga om bara en lyckad låt. Allt var ju bra! Sedan kändes det extra kul när jag i häftet insåg att bandets enda kvinnliga medlem var huvudgitarrist, något som tyvärr är ganska ovanligt. En grym janglare är hon, hur som helst!

The Bats finns fortfarande, och gav så sent som förra året ut det senaste albumet "The guilty office", då de även gav en spelning i Göteborg (som jag givetvis lyckades missa). Eftersom Robert Scott har ett gäng andra band som han spelar och turnerar med, så har de övriga tre i bandet bildat sidoprojektet Minisnap, med gitarristen Kaye på sång, och jag kan varmt rekommendera deras album "Bounce around", som det underbara bolaget Magic Marker gav ut förra året (tror jag).

Och ja... som jag utlovade igår så blev det mer melodisk bas. Redan idag. Enjoy!

The Bats - "Made up in blue"

The Stranglers - "Sverige"

Det finns gott om Sverige-vänner inom populärmusiken. Bruce Springsteen och Lloyd Cole är två exempel som poppar upp direkt i huvudet på mig just nu, men det finns givetvis många fler. Däremot är det inte lika gott om Sverige-ovänner, i alla fall inte uttalade sådana. Där är nog The Stranglers ganska ensamma...

Denna engelska kvartett bildades redan 1974 (då med en svensk keyboardist, faktiskt, även om han ersattes året därpå), och två år senare buntades de ihop med andra brittiska punkband, mest för att de varit förband åt bland andra Ramones och Patti Smith när de spelade i England. Egentligen var medlemmarna i The Stranglers lite för musikaliska för punkscenen, och deras texter lite för smarta, men det struntade medierna i, och vips fick de finna sig i att bli jämförda med instabila musiker som Sex Pistols och annat löst folk. Därför kom det nog som en överraskning för många när de släppte singlar som "Golden brown", en låt som mest av allt hade passat in i en film om någon 1700-talskung i Frankrike (även om den sägs handla om heroin...). Om du inte hört den finns den här. Men om man betänker deras musikaliska bakgrunder, i bluesband och jazzband bland annat, så är det inte lika underligt. Däremot gjorde bandet sig kända för att hamna i bråk titt som tätt. Det mest kända av dessa resulterade i låten "Nice in Nice", som handlar om hur de arresterade i franska Nice efter ett bråk med polisen där.

När de sedan spelade i Sverige någon gång under sent 70-tal råkade de i bråk även här, denna gång med ett gäng raggare, som ju av naturen hatade punkare. Så, efter att ha åkt på spö av de svenska raggarna åkte Hugh Cornwell och hans bandkamrater hem till England och slänger ihop en hatlåt om Sverige. Först spelade de in den på engelska, under titeln "Sweden (All's quiet on the eastern front", men de tyckte inte riktigt att det räckte, utan lite senare släpptes låten även som singel, då med svensk text och titeln "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Och vilken svensk text sen! Egentligen är det bara en rak översättning av den engelska texten, men man undrar ändå lite hur de tänkte. Om man nu spelar in en låt som ska handla om hur hemskt man tycker att Sverige är, så kanske man borde fläska på lite mer än att sjunga "hypokondrisk gravsten" eller "enda landet där molnen intresserar".

Men, trots detta: det är en bra låt, och jag är svag för Burnels melodiska basspel. Eller, jag är svag för melodiskt basspel överhuvudtaget. Så, det kommer nog mer sådant här i framtiden. Tills dess, håll till godo med lite svenska, sjungen med engelsk brytning!

The Stranglers - "Sverige"