The Times - "Looking at the world through dark shades"

Dan Treacy, frontfigur i Television Personalities, är numera en väldigt tragisk figur som envisas med att uppträda med sitt gamla band, trots att det allt som oftast slutar med att han antingen börjar slåss med någon på scenen eller snubblar omkull i sin alkohol- och/eller knarkdimma. Men en gång i tiden var han en väldigt begåvad låtsnickrare, och TVPs första två-tre album är fulla av fantastiska låtar med roliga och bra texter. Om man vill ha en snabb översikt över dem rekommenderas samlingen "Yes darling, but is it art?" (som samlar tidiga singlar, däribland klassiker som "Where's Bill Grundy now?" och "Part time punks"), samt debutalbumet "And don't the kids just love it".

Nyss nämnda Treacy bildade TVPs år 1977 tillsammans med skolkompisen Ed Ball, som var med i bandet fram till 1982, då han istället valde att satsa på sitt egna band, The Times (där Dan också gästspelade då och då). Då hade han redan givit ut singeln "Red with purple flashes" och albumet "Go! With the Times" på skivbolaget Whaam!, som Ed drev tillsammans med Treacy. Samma år kom så bandets andra album, "Pop goes art!", första utgivningen på Balls nya skivbolag Artpop, ett bolag som hade en väldigt tydlig popkonst-inriktning. Ett tecken på detta var just "Pop goes art!", som släpptes i spraymålade omslag, allt gjort för hand så att varje skiva blev unik.

Rent musikaliskt är detta andra album också strået vassare än sin föregångare. Där "Go! With the Times" i mångt och mycket vill låta som The Jam (och andra band i modpop-genren), är "Pop goes art!" en mer renodlad popskiva, även om inledande "Picture gallery" mer låter som... tja... The Jam. Skivans mest kända låt är förmodligen "I helped Patrick McGoohan escape", som förutom att handla om skådespelaren med samma namn, dessutom inleds med en skamlös stöld från Spencer Davis Groups hit "Keep on running". Låten släpptes också som singel, och får nog betraktas som The Times signaturlåt.

Min favorit på albumet är dock "Looking at the world through dark shades", en fantastisk liten poplåt, som drivs framåt av en liten fin syntslinga och, nu återkommer jag till detta igen, ett härligt melodiskt basspel. I sina bästa stunder var Ed Ball en helt klart lika bra låtskrivare, om inte bättre, än sin forna bandkollega. Och jag har en känsla av att han är i betydligt bättre skick nuförtiden också...

The Times - "Looking at the world through dark shades"

Sprites - "I started a blog nobody read"

1998 bildade Jason Korzen bandet Barcelona tillsammans med några kompisar, och innan de kastade in handduken fyra år senare hann de ge ut tre album och ett gäng singlar. Gemensamt för alla albumen är att de på ett eller annat sätt är väldigt nördiga i sina låtteman, och bland titlarna hittar vi exempel som "I have the password to your Shell account", "Paging system operator", "C64" (en förkortning för den gamla hemmadatorn Commodore 64) och "The downside of computer camp". Kurzen gillade också att sjunga om vardagliga fenomen i sina låtar, med oftast väldigt enkla och roliga texter. Som exempelvis i "Sunshine delay", där han helt enkelt sjunger "sunshine delay / is when the traffic slows down / because the sun gets in your eyes". Dessvärre finns inga av Barcelonas skivor på Spotify i dagsläget, men eftersom bandet av någon anledning finns med på soundtracket till filmen "Another gay movie" från 2006, så kan man i alla fall höra låten "Everything makes me think about sex" här.

Efter att Barcelona lagt av, bildade Jason ett nytt band tillsammans med sin fru Amy: Sprites. Egentligen är det en ganska naturlig fortsättning på Barcelona, med samma typ av texter och musik. På bandets första skiva, "Starling, spiders, tiger and Sprites" (2003), återfinns fantastiska låtar som "I wish I sang a little better", där Kurzen önskar att han hade en bättre sångröst, men samtidigt försvarar sig genom att nämna andra populära sångare som inte heller sjunger så bra, såsom Feargal Sharkey i The Undertones. Här finns också "Do it yourself", som kanske kan ses som en pik till hans forna bandmedlemmar i Barcelona, då texten säger att det ibland är bättre att göra saker på egen hand. Hela albumet finns att höra här.

Efter en EP, "Bionic hands", släpptes så andra skivan "Modern gameplay" 2006, och där fick vi helt sonika mer av samma vara, något som är väldigt positivt i den här kontexten. Den här gången återgick Jason till datornörderiet ("Overclockers of the world unite", "Me and the sysop" och titelspåret), men stannade också kvar vid de mer vardagliga betraktelserna. Bland topplåtarna på den här skivan placerar jag utan tvekan "I started a blog nobody read", som är en bitande satir över hur folk startar bloggar som inte direkt innehåller något, och som således inte läses av någon. I texten nämner Jason titlar på inlägg i bloggen, och man kan inte annat än skratta när man lyssnar. Och det är ju inte utan att man känner igen sig lite...

Sprites - "I started a blog nobody read"

Au Pairs - "It's obvious"

Första gången jag hörde den brittiska kvartetten Au Pairs var i samband med att tidningen "Pop" satte ihop en lista över världens, i deras tycke, bästa singlar någonsin, någon gång i slutet av 90-talet (gissar jag). Med på listan, som innehöll mycket bra (måste jag ju erkänna), men också lika mycket som jag aldrig har förstått storheten med, fanns Au Pairs andra singel, "It's obvious"/"Diet", utgiven på lilla bolaget 021 Records 1980, där i första hand den sistnämnda låten fångade mitt intresse, både för den finfina melodin med sin tydliga basgång, och för sångerskan Lesley Woods minst sagt bitska text mot kvinnans roll i hemmet (som exempelvis i öppningsraderna "he works the car / she the sink / she's not here to think / sits with the papers, discuss the news / she doesn't have political views"). Några år senare köpte jag singeln, och upptäckte då även skivans andra spår, "It's obvious", även detta en postpunkdänga av stor mått, och återigen med en härligt bitsk, feministisk text av Woods, med de upprepade refrängraderna "you're equal, but different" / it's obvious". Ytterligare lite senare lade jag vantarna på bandets debutskiva, "Playing with a different sex", som innehåller ytterligare tio fantastiska låtar ("It's obvious" finns med i en nyinspelad version på albumet), däribland "Come again", som handlar om... tja... sexuell rättvisa, kanske man kan kalla det, "We're so cool", om att det kanske inte alltid är så smidigt med öppna förhållanden, och en cover på David Bowies "Repetition", där vi får möta en kvinna som misshandlas av sin man.

Den nyss nämnda sångerskan, gitarristen och textförfattaren Lesley Woods brukar betraktas som en av de första öppet lesbiska musikerna (korrigera gärna mig om jag har fel här), och även om hennes texter gjorde att Au Pairs klassades som ett tämligen aggressivt, feministiskt band, så var själva laguppställningen helt jämlik (eller kanske tack vare detta?), med Jane Munro på bas, Paul Foad på gitarr och Pete Hammond på trummor. De bildades i Birmingham 1979, och i det läget hade bassisten Munro knappt spelat bas alls, men hon lärde sig läskigt fort, och redan på debutsingeln "You", som spelades in samma år, ligger hennes basgång i låtens centrum. Sammanlagt hann de med att spela in två album - det andra, "Sense and sensibility", släpptes 1982, och är i ärlighetens namn ganska långt från debuten i kvalitet, plus att de spelade in ett livealbum under en festival i Berlin samma år. Splittringen var präglad av en massa interna bråk, och bandet har aldrig spelat tillsammans sedan dess. I dagsläget arbetar Woods som advokat i London, Munro är kiropraktiker i Birmingham, och Foad och Hammond är gitarr- respektive trumlärare i samma stad. Det känns på något vis fint att de alla återfinns på helt "normala" arbeten i det engelska arbetslivet, med kollegor som kanske inte har en aning om att de arbetar tillsammans med riot grrl-pionjärer.

För några år sedan gjorde jag en intervju med Jane Munro via e-post, och den finns att läsa här, om någon skulle vara intresserad.

Au Pairs - "Diet"
Au Pairs - "It's obvious"

Elektrisk Regn - "Naboen er nynazist"

Förra sommaren, alltså 2009, spenderade jag två veckor i Norge, en vistelse som avslutades med ett par dagar i landets huvudstad. Där knallade jag vid ett tillfälle in i en bokhandel, och kom ut genom dörren en stund senare med en påse innehållandes ett norskt rock/poplexikon, något som kanske kan tyckas vara en underlig sak att köpa, men inte för mig. Sådana böcker är oftast ett ypperligt sätt att hitta nya musikbekantskaper på, och eftersom jag är en kille som fortfarande tycker att det är trevligare att sitta att bläddra i en bok av papper än att klicka mig runt på en hemsida, så var jag helnöjd med köpet. Samma kväll satt jag helt sonika och tittade i boken på hotellrummet, och råkade läsa om ett band som hette Elektrisk Regn, en grupp som betecknades som "nyveiv", alltså den norska versionen av new wave, något som omedelbart gjorde mig intresserad! Efter ett kort besök på Spotify beslöt jag mig för att försöka hitta någon skiva med bandet, och dagen därpå fick jag tag på debutskivan, "Steinbyen" på CD.

Elektrisk Regn bildades 1978 i Bergen på den norska västkusten, av sångaren och textförfattaren Dennis Reksten, en man som är något av en legend i hemstaden, där han är känd som musiker, konsertarrangör, manager, ljudtekniker... tja, allt som har med den lokala musikscenen att göra. Elektrisk Regn, eller El-Regn som de brukade kallas, gjorde sig snabbt ett namn i Bergen med omnejd för sina finfina texter på norska (och de sjöngs dessutom på den säregna Bergen-dialekten), och 1982 kom den nyss nämnda debuten, som inte sålde så värst mycket, men som drog igång en våg av nya band i staden, och skivan har haft ett enormt inflytande på den norska popmusiken. Innan skivan blev utgiven på CD för första gången 1994 var det en av de mest eftersökta skivor i Norge.

I texterna behandlade Reksten alla möjliga ämnen, allt från fel i samhället och droger till nynazism (som ju även det är ett fel i samhället), som är ämnet i låten som jag har valt ut här, tillika bandets mest kända låt i hemlandet: "Naboen er nynazist" (för er som verkligen inte kan norska, så blir det "Grannen är nynazist" på svenska). Här sjunger Dennis om en granne som tycker att allt ska gå i takt, har köpt maskingevär och kallar sig på Hämnaren, men däremot saknar hjärna... kort sagt en nynazist. Och allt detta till ett väldigt new wave-igt komp! Hur kan man inte gilla det här?

Låten avslutas med ungefär en minut från ett av Hitlers många brandtal, något som i vanliga fall hade känts oerhört obehagligt, men efter att ha hört Rekstens text så vet man ju i alla fall att han inte sympatiserar med den gamle token. Så det är helt okej, även om jag brukar välja att hoppa förbi det.

Elektrisk Regn finns för övrigt fortfarande lite då och då, även om Reksten är den enda kvarvarande medlemmen. Senaste skivan, "Stein igjen", kom 2002.

Elektrisk Regn - "Naboen er nynazist"

Secret Service - "Flash in the night"

Det här med att bilda hemliga band är ju oftast dömt att misslyckas redan från början, men samtidigt är det i de flesta fall mest ett PR-trick från skivbolagets/bandets sida, för att skapa någon form av mystik runt deras nysignade artist. Förr eller senare kommer det alltid till den punkten då något läcker ut som medlemmarnas identiteter, och då är det kört. Det enda exempel som jag känner till på en lyckad sådan hemlighet är amerikanska Slipknot, som ju länge och väl lyckades hålla sina identiteter hemliga, innan internet kom och förstörde allt. Imponerande, med tanke på att de är sjukt stora. För svenska Secret Service gick det inte lika bra.

När bandet Ola & The Janglers lade av i slutet av 60-talet, fortsatte ledaren Ola Håkansson inom musikbranschen genom att arbeta på skivbolaget Sonet, och 1979 tävlade han i melodifestivalen tillsammans med bandet Ola+3 och låten "Det känns som jag vandrar fram". Det gick inte fullt så bra som de hade hoppats, men samarbetet med det bandet gav blodad tand, och samma år bytte de namn till Secret Service, och gav ut singeln "Oh Susie" som ett hemligt projekt, därav namnet. Singeln blev, som bekant, en stor hit, inte bara i Sverige, och det där med att hålla bandet hemligt gick åt skogen. Ett album med samma namn som singeln spelades in, och vips så hade Sverige ett nytt favoritband.

1982 släppte man sitt tredje album, "Cutting corners", en lite mer synthpoppig skiva än de två tidigare, och den stora stjärnan var singeln "Flash in the night", som blev en stor hit i flera europeiska länder. Det är inte svårt att förstå varför. Vad vi serveras är ett underbart stycke synthpop i moll, med en fin slinga som spelas på något som förmodligen ska låta som en theremin (även om det säkert är en synth), och inte minst: en barnkör mot slutet av låten! Sedan kan man ju skratta lite åt Olas minst sagt bedrövliga engelska uttal, men det är ju egentligen en petitess.

Nuförtiden är låten förmodligen mest känd från badhusscenen i den fantastiska filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists lika fantastiska bok "Låt den rätte komma in". Om du inte sett den, kan du se scenen i fråga här.

Secret Service - "Flash in the night"

The Bats - "Made up in blue"

Nya Zeeland är väl kanske inte känt som något stort exportland av popmusik, men trots det har det kommit en del uppmärksammade band från öriket genom åren, kanske främst Split Enz, med ledaren Neil Finn, som senare bildade Crowded House på grannön Australien. Även The Chills hade mindre framgångar på 80- och 90-talet (och gav bland annat ut singeln "Heavenly pop hit", som fick ge namn åt mitt första skivbolag en gång i tiden), och på samma skivbolag, Flying Nun, hittar vi kvartetten The Bats, som bildades 1982 av bland andra sångaren och gitarristen Robert Scott, tidigare medlem i The Clean, ännu ett hyfsat stort band från NZ.

Första gången har hörde The Bats var när jag satt och plöjde igenom en musikvideo vid namn "Gimme Shelter", en samling med indiepopband från hela världen (dock främst Storbritannien, med namn som Talulah Gosh, The Pastels och The Shop Assistants). Någonstans i mitten av kassetten, mellan BMX Bandits och The Wedding Present, fick jag plötsligt höra fantastiska jangliga gitarrer och en minst lika fantastisk basgång. En snabb titt på fodralet berättade för mig att detta var The Bats, och låten hette "Made up in blue". Varför hade jag inte hört dem tidigare? Och vad hade de mer gjort? Frågan fick ett svar via det världsomspännande datornätet, men det visade sig också att i stort sett alla deras skivor var stört omöjliga att få tag på. Så, jag fick helt enkelt nöja mig med att spola VHS-kassetten fram och tillbaka för att få höra min nya favoritlåt.

Några år senare råkade jag, under en av mina många sejourer inne på eBay, se att det minsann fanns en samlings-CD med The Bats, "Thousands of tiny luminous spheres", och japp - "Made up in blue" var med på den! Behöver jag säga att jag kastade mig på budgivningsknappen? Nej, precis. Lyckligtvis vann jag CD:n, och när jag sedan lyssnade igenom alla sjutton spåren insåg jag att det inte var fråga om bara en lyckad låt. Allt var ju bra! Sedan kändes det extra kul när jag i häftet insåg att bandets enda kvinnliga medlem var huvudgitarrist, något som tyvärr är ganska ovanligt. En grym janglare är hon, hur som helst!

The Bats finns fortfarande, och gav så sent som förra året ut det senaste albumet "The guilty office", då de även gav en spelning i Göteborg (som jag givetvis lyckades missa). Eftersom Robert Scott har ett gäng andra band som han spelar och turnerar med, så har de övriga tre i bandet bildat sidoprojektet Minisnap, med gitarristen Kaye på sång, och jag kan varmt rekommendera deras album "Bounce around", som det underbara bolaget Magic Marker gav ut förra året (tror jag).

Och ja... som jag utlovade igår så blev det mer melodisk bas. Redan idag. Enjoy!

The Bats - "Made up in blue"

The Stranglers - "Sverige"

Det finns gott om Sverige-vänner inom populärmusiken. Bruce Springsteen och Lloyd Cole är två exempel som poppar upp direkt i huvudet på mig just nu, men det finns givetvis många fler. Däremot är det inte lika gott om Sverige-ovänner, i alla fall inte uttalade sådana. Där är nog The Stranglers ganska ensamma...

Denna engelska kvartett bildades redan 1974 (då med en svensk keyboardist, faktiskt, även om han ersattes året därpå), och två år senare buntades de ihop med andra brittiska punkband, mest för att de varit förband åt bland andra Ramones och Patti Smith när de spelade i England. Egentligen var medlemmarna i The Stranglers lite för musikaliska för punkscenen, och deras texter lite för smarta, men det struntade medierna i, och vips fick de finna sig i att bli jämförda med instabila musiker som Sex Pistols och annat löst folk. Därför kom det nog som en överraskning för många när de släppte singlar som "Golden brown", en låt som mest av allt hade passat in i en film om någon 1700-talskung i Frankrike (även om den sägs handla om heroin...). Om du inte hört den finns den här. Men om man betänker deras musikaliska bakgrunder, i bluesband och jazzband bland annat, så är det inte lika underligt. Däremot gjorde bandet sig kända för att hamna i bråk titt som tätt. Det mest kända av dessa resulterade i låten "Nice in Nice", som handlar om hur de arresterade i franska Nice efter ett bråk med polisen där.

När de sedan spelade i Sverige någon gång under sent 70-tal råkade de i bråk även här, denna gång med ett gäng raggare, som ju av naturen hatade punkare. Så, efter att ha åkt på spö av de svenska raggarna åkte Hugh Cornwell och hans bandkamrater hem till England och slänger ihop en hatlåt om Sverige. Först spelade de in den på engelska, under titeln "Sweden (All's quiet on the eastern front", men de tyckte inte riktigt att det räckte, utan lite senare släpptes låten även som singel, då med svensk text och titeln "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Och vilken svensk text sen! Egentligen är det bara en rak översättning av den engelska texten, men man undrar ändå lite hur de tänkte. Om man nu spelar in en låt som ska handla om hur hemskt man tycker att Sverige är, så kanske man borde fläska på lite mer än att sjunga "hypokondrisk gravsten" eller "enda landet där molnen intresserar".

Men, trots detta: det är en bra låt, och jag är svag för Burnels melodiska basspel. Eller, jag är svag för melodiskt basspel överhuvudtaget. Så, det kommer nog mer sådant här i framtiden. Tills dess, håll till godo med lite svenska, sjungen med engelsk brytning!

The Stranglers - "Sverige"