Pete Shelley - "Homosapien"

Om man ser tillbaka på den första punkvågen, som startade 1976/77, kan man se att det fanns två stora indelningar bland banden. Den första bildade punkband för att de ville få fram ett budskap (oftast politiskt), men de var kanske inte alltid så musikaliskt begåvade. I den gruppen kan man kasta in i stort sett alla de kända punkbanden från den tiden. I den andra gruppen hittar vi banden som anammade punkens energi och attityd, men som egentligen var ganska snälla och skrev förtjusande poplåtar, förklädda till punklåtar. Två bra exempel på den skolan är The Undertones från Nordirland och Buzzcocks från Manchester (som ofta brukar tillskrivas äran att ha släppt den första riktiga punksingeln, den självbekostade "Spiral scratch"-EP:n, som släpptes i januari 1977). Båda banden hade bara ett fåtal hitsinglar, men albumen fullkomligt kryllade av poppärlor. Ett exempel från The Undertones kommer nog lite senare i den här bloggen. Men just nu ska vi koncentrera oss på Buzzcocks, eller snarare deras sångare och huvudsakliga låtskrivare: Pete Shelley.

Redan innan Buzzcocks bildades 1976 hade Shelley, två år tidigare, spelat in ett helt album på egen hand. "Sky yen" var dock ingen punkskiva, långt därifrån. Istället hade Shelley gjort en skiva full av underliga, elektroniska ljud, vilket gjort att den ibland brukar klassas som krautrock, alltså den där tyska varianten av progg där de använde syntar istället för flöjter och andra blåsinstrument. Karriären med Buzzcocks gjorde dock att den inte släpptes förrän 1980, då Shelley släppte skivan på ett eget skivbolag. Året därpå, när Pete tröttnat på sitt gamla band, hoppade han av och spelade istället in en syntbaserad skiva tillsammans med den legendariska producenten Martin Rushent (som bland annat har mästerverk som The Human Leagues "Dare" på sitt samvete). Det första smakprovet var singeln "Homosapien".

När singeln släpptes bannlystes den av BBC, eftersom texten anspelade på gaysex, och om man lyssnar noga så... jo. Det gör den nog. Men det gjorde ju massor av Buzzcocks-låtar också, men då brydde ingen sig. Fast å andra sidan så kanske inte de fick så mycket radiotid heller... Hur som helst är "Homosapien" en fantastisk låt, med en härligt klinisk produktion, och en bra blandning av syntar och gitarrer.

Tyvärr beslutade sig Shelley senare för att återförena sitt gamla punkband, och vi fick den inte helt angenäma chansen att se en 50-åring stå och sjunga om att han är en "orgasm addict"...

Pete Shelley - "Homosapien"